Treffurt – Eschwege, 32 km, fint väder – duggregn – tilltagande regn, 22 grader
Denna dag utvecklades inte alls enligt planerna. Vi hade tänkt oss en snabb cykeltur till Eschwege, lunch där och sedan en längre bit till Bad Sooden Allendorf. Vi kom iväg enligt planerna efter ett långt samtal med den kvinna som hade det lilla hotellet vi bott på. Hon var mycket trevlig och berättade massor om sin bakgrund och planerna för framtiden. Hennes lilla hotell sysselsätter idag 6 personer. Hon berättade om att stora förändringar sker i den lilla byn och att det just nu finns 40 hus till salu. Vi såg ett av dem i går kväll…. Falkenhof…. ett gammalt korsvirkeshus med ena sidan vänt mot en av de vackraste gatorna i staden och den andra med en fantastisk utsikt ner mot dalen och floden. Man blir ju spontant sugen men det är ju inte alls vad vil egentligen vill, binda oss mer. Vi är ju ute efter det precis motsatta, så stor frihet som möjligt och så få åtaganden och förpliktelser det bara går. Då ingår inte Falkenhof i den underbart vackra och trevliga byn Treffurt i planerna…… tror vi?
När Ulla gick in i byns snabbköp/post för att skaffa lite frimärken och posta några kort var det naturligtvis många som ville prata och hjälpa henne. Vi börjar vänja oss vid alla vänliga omtänksamma människor här. De säger själva att det blir skillnad när man passerar den numera osynliga gränsen. Bland annat påstår de att cykelvägarna blir betydligt sämre eftersom de är gamla där medan de är nyanlagda här. Perfekta är de i alla fall!
Väderrapporten hade pratat om regn så vi var inställda på det men när vi gav oss av var det ändå cykelbyxor och kortarmad tröja som gällde. Vid horisonten såg man molnen torna upp sig och efterhand som vi körde genom de helt otroliga korsvirkesbyarna Heldra, Grosburschla och Altenburschla trodde vi inte att de kunde bli finare. Wanfried är kanske inte finare men ialla fall nära. Det är helt makalöst med dessa nästan totalt bevarade och avgränsade korvirkesbyar utan att det har vuxit upp moderna områden runt omkring.
När vi var på väg ut ur Wanfried märkte jag helt plötsligt att jag hade punktering på bakhjulet. Det gick ganska snabbt att byta slang och vi var på väg igen efter bara 30 minuter. Men när jag bytte märkte jag att däcket var ganska slitet vilket jag naturligtvis borde ha märkt under genomgången inför resan. Nu är bakhjulet ganska inkapslat och eftersom framdäcket var i bra skick har jag nog tagit för givet att även bakdäcket var det. På en vanlig mountainbike ska ett Schwalbe Maraton hålla upp till 1000 mil men det är klart att på de små 20-tumshjulen rullar mer och slits mer men detta bakhjul har nog bara gått 300 mil. Nu kunde jag se att det egentligen var alldelse för slitet och att något hade skurit en snygg slits i det…. illa!
Under tiden jag bytte slang hade Ulla köpt Grapefruktjuice och pizzabitar vilket vi åt nere vid floden. Nu kom regnet vi väntat på så vi tog på regnet och körde vidare. I den lilla korsvirkesbyn Frieda och märkte åter igen att jag hade punktering på det slitna bakhjulet. Antingen hade jag slarvat vi den förra punkteringen och inte hittat orsaken eller så var det slitna däcket en enkel affär får gruset. Nu hade vi ingen reservslang så vi kom överens om att Ulla skulle köra iväg till nästa lilla stad eftersom vi i guideboken kunde se att det skulle finnas en verkstad/cykelaffär där, så skulle jag komma efter. Nere vid Werra lagade jag slangen och lagom när jag var klar så ringde Ulla och sa att hon hade hittat en cykelaffär som hade slang och kanske ett däck som passar. Regnet tilltog nu allt mer och jag cyklade in efter hennes beskrivning och vi träffades igen vid cykelaffären. Slangen var OK men däcket fungerade tyvärr inte. Vi fick en beskrivning till en annan cykelaffär och där hade de till vår glädje ett perfekt däck, det hade vi inte riktigt räknat med. Det är ju faktiskt en nackdel med att ha en alltför ovanlig (läs konstig) cykel, eftersom normala cykelreparatörer inte riktigt vet vad som är fram och bak och man får vara beredd på att göra det mesta själv. Detta talar för att det är ett klokt beslut att köra på en något så när standardutrustad cykel, eftersom det finns reservdelar nästan överallt.
Klockan hade nu runnit iväg och vi bestämde oss för att stanna i denna lilla stad och fara vidare i morgon enligt planerna. Efter lite besvär hittade vi ett litet hotell gamla stan och efter en befriande pilsner bytte jag däck medan Ulla gick och köpte present till Björn. Till Maja och Disa har vi redan fixat lämpliga presenter. Det måste ju vara något litet och lätt som ryms i vår minimala packning.
Under de senaste veckorna har jag fått ett antal epostbrev som undrar över hur det är möjligt för en reumatiker att ge sig in på sådana ”stolleprov” som det här, och jag ska därför skriva en särskild artikel om detta, för att tydliggöra förutsättningar och svårigheter. Det är ju lätt att allt blir allt för glättigt när man bara läser det som står i denna dagbok.
