Kolkhagen – Mölln, 41 km, 3 tim 10 min, 132 höjdmeter, 28 grader
Idag korsade vi för första gången våra egna spår från förra året. Det har varit nära några gånger tidigare, bland annat i Hann. Münden som vi missade i år genom att ta genvägen mellan Terrass och Leine från ”Körsbärsstaden”. Nu hemma hos Ullas kusin var det för första gången vi kom till samma plats som förra året, då ganska otränade på väg ut på cykelturen, nu ganska brunbrända, med ”hårda” benmuskler och huvudet fullt av nya intryck, på väg hem efter en månads cykeltur.
Hela dagen var det ett makalöst sommarväder och vi njöt av den fina cyklingen, fågelsången och alla vackra vårblommor. På något mirakulöst sätt verkar mitt baknav ha självläkt! Det går i alla fall mycket bättre än det har gjort de senaste dagarna. Kanske är det en försenade effekt av de åtgärder cykelreparatörerna gjorde i Celle eller är det kanske den sista skälvande kraftansträngningen innan det totala sammanbrottet. Det är ju inte så vanligt med mekaniska prylar som självläker men en av våra allra bästa vänner som är duktig på bilar andra mekaniska prylar, brukar med glimten i ögat med bestämdhet hävda, att man kan åtminstone hoppas på att det ska självläka.
När vi kom fram till Mölln var det är mycket kärt återseende. Förra året såg vi de första blommande Magnoliaträden här och nu ser vi att samma träd blommar även nu. Jag är inte riktigt säker på hur lång blommningstid de har men vi är ju säkert 3 veckor senare nu än då.Detta är en underbar liten by som ligger precis vid Elbe-Lübeck kanal och stadskärnan är formad runt några små sjöar. Massor med trevliga nordtyska hus, en lummig park längs med några andra kanaler och stora bokskogar omger staden. I utkanten av parken nere vid östra kanten av en av sjöarna ligger hotell Schwanenhof. Läget är helt underbart med en makalös kvällsol över sjön och den gamla staden på andra sidan. Koltrasten som sjunger så underbart säger de att de har matat hela vintern. Det är också helt lugnt läge här med nästan ingen annan bebyggelse i närheten. Det gör det lätt att överse med att själva hotellet är fult som stryk, som en svensk betongskola från 60-talet. Köket är prima, rummen är enkla men bra och har denna fantastiska utsikt över sjön med Svanar och Skäggdoppingar i full aktivitet och solen som går ner i motljuset.
Vi bodde här förra året och Ulla har tidigare varit här med sina föräldrar, så personalen känner igen oss när vi kommer och när hovmästaren bär in sparrisen ber han oss ta med hälsningar hem till Sverige.
Ett av de få hus som ligger i närheten är ett sorts ålderdomshem/vilohem, som ligger med parken på ena sidan, skogen på den andra och slutligen sjön alldeles i närheten. Byn ligger bara några få minuters promenad iväg genom parken. Vi tittar på varandra och säger att här skulle vi kunna bo när den tiden kommer……
