Lördag 30 april. Flodbåt in till Passau
Idag tog vi flodbåten in till Passau. Vi tyckte det skulle vara spännande att prova detta urgamla transportsätt där man trafikerar sedan långt innan järnväg och väg. Båtarna med tidtabeller som våra bussar men har naturligtvis restaurang och bordsservering. Vi fick dessutom uppleva vår första slussning tillsammans med de jättepråmar som trafikerar floder och kanaler här nere.
För många som rest i Europa klingar Passau bekant. Förmodligen är det på grund av den tidigare pass/gränskontrollen som man fick köa vid när men kom genom Tyskland på väg ner till österike. Naturligtvis är det även en gränsstaden när man kommer flod även och det är också då vår första gudiebok tar slut och vi får byta till del två.
Inte nog med att det var spännande att nå Passau via denna urgamla väg, det var också skönt för våra ben att få en vilodag efter 12 dagars cykling. Några av etapperna har ju varit ren njutning att bara glida fram genom ett underbart landskap men några etapper har ju också varit rejält ansträngande med mycket backar, sämre grusvägar eller motvind som det var i går.
I förgrunden kan man se en av de många passagerarbåtar som trafikerar Donau nedströms från här. I bakgrunden skymtar kupolerna på Domens torn.
Om man ska försöka värdera dessa 60 första mil tror jag att jag vågar påstå att de första 20 milen mellan Donaueschingen och Ulm är mest attraktiva ur natur hänseende. Förmodligen är det flest som cyklar här eftersom kvaliteten på skyltningen är betydligt bättre. På flera andra etapper gäller det att följa med på kartan om man inte vill riskera att köra fel.
Sträckan från Regensburg till Passau är delvis ganska jobbig eftersom cykelvägen går alldeles bredvid och ibland på större vägar under ganska långa sträckor. Landskapet är inte heller lika hänförande medan städerna är helt fantastiska.
Nu har vi hört att den andra etappen av Donau radweg, från Pasau till Wien ska vara väldigt fin så det är med stor förväntan vi ser fram emot att starta den imorgon.
Passau visade sig vara en vacker stad med delarna längst ute på udden där floderna Donau och Inn går samman men var tyvärr helt turistifierad på ett sånt där trist sätt där sovenirshopparna ligger vägg i vägg och inga vanliga affärer finns kvar längre. Hela det gamla centrum hade istället flyttat till ett nybyggt område lite längre västerut.
På kvällen gick vi på orgelkonsert i den otroliga Domen. Det var en nystartad stödorganisation för kvinnor i nödsituationer som hade organiserat det hela och bjudit in organisten Iveta Apkalna att hantera denna fantastiska orgel. De projicerade videbilder från orgelbalkongen så man kunde se när hon spelade basarpeggion med fötterna i Bachs preludium och D-dur fuga. Helt otroligt!
Det var en hel del klassiska stycken av Liszt och Bach exempelvis men det som Ulla och jag båda uppskattade mest var det lite mindre ekvilibristiska ”Mad Rush” av Philip Glass. Då stannade tiden för en stund i detta minimalistiska, repetitiva och närmast meditativa stycke med bara små rörelser och förskjutningar. Organisten skrev själv i informationsbladet att Philip Glass är en av hennes favoriter. Jag känner själv till honom främst genom samarbetet med Brian Eno när det gäller elektronisk minimalistisk musik men har nu fattat att jag måste lyssna in andra delar av hans skapelser.
