Göttingen – Einbeck, 51 km, 4 tim, 97 höjdmeter, 10 – 6 grader!!!
Under cykelturen förra året var det många som skrev i gästboken om kämpainsats och liknande. Då försökte vi tona ner den delen men idag är vi beredda att hålla med. Idag har vi gjort en kämpainsats! Redan när vi gav oss iväg från den mysiga staden Göttingen började det med punktering vid katedralen ungefär samtidigt som regnet började. Jag fick en hel ring av åskådare runt mig när jag fixade slangbytet, samtidigt som Ulla försökt få ta i en ny slang. Vi kom iväg från Göttingen först vid 12-tiden. Regnet hängde hela tiden i luften och när temperaturen hastigt sjönk från 10 till 6 grader visste vi att det var på gång. Kämpainsats var det någon som sa… Tyvärr är inte Leine Radweg lika bra skyltad som de övriga flodradwegs vi har provat och vid i alla fall två tillfällen körde vi rejält fel.
Jag drog mig lite grann för att dra fram kartan i regnvädret, för att inte förstöra den. Vi åt en lunch på en liten restaurang/hotell i en liten by och stretade sedan vidare mot väder, skyltning och sjunkande humör. Tack och lov dök det upp en del spännande fåglar att titta på. Bland annat kom några Nilgäss flygande över oss och slog sig ner på ett fält. Den minnesgode kommer ihåg våra svårigheter från förra året med att bestämma Nilkgås.
Efter drygt 5 mils cykling kom vi så småningom fram till Einbeck, lyckades slingrar oss in i gamla staden och hitta ett mysigt hotell precis vid katedralen. Helt fantastiska korsvirkeshus här i centrala Einbeck och vi tar snabbt en bild ut genom vårt fönster innan det blir för mörkt Efter dusch och strectching gav vi oss oss ner för att hitta någonstans att äta och då lyckades innehavaren övertyga oss om att han hade det bästa stället i stan.
Så snart vi hade beställt våra sparris kom han fram och ville prata med oss. När vi sa skål med det goda Frankenvinet, svarade han med ”alla vackra flickors skål” och berättade sin historia om kärlek med svenska Maj-Lis från öland. Hur han varit där och uppvaktat henne efter kriget, hur de sovit i samma tält och han ståndaktigt bara kramat och kysst henne. Hur de brevväxlat och hur livet sedan tagit andra vindlingar och hur han gift sig här i byn. Uppenbart var att han fortfaranade tänkte på henne och hur livet hade kunnat bli med henne. Lustigt, Ulla och jag satt precis och pratade om liknande saker när han kom och började prata om sina minnen. Det är huset som bjuder säger han när de bär in en speciell förätt med tre olika små rätter som smakprov på vad huset kan åstadkomma. Inte illa!
