Tisdag 26 April. 55 km på 4,06 timmar ger 13,30 km/tim snitthastighet, 12 – 18 grader!
Ja, du läste rätt… det var faktiskt så låg temperatur som 12 grader under en liten stund när våra regnkläder fick visa sin rätta kaliber. Annars låg temperaturen mest mellan 14-16 grader under större delen av dagen utom just under denna häftiga regnskur. Nu kom alltså det väder omslag som folk har pratat om med hotfulla moln under i stort sätt hela dagen men bara en kortare skur.
Idag var det flackt men oväntat mycket grusväg. En lång sträcka på nästan 15 km som i vår guidebok är markerad som asfalterad och separerad cykelväg visade sig sig vara grusväg. Huvudsakligen av mycket bra och nästan cementartad karaktär men en sträcka på 6 km var riktigt besvärlig och på gränsen för vad som är OK på våra liggcyklar.
Vi har båda två lite lindriga förkylningssymtom och vi vet sen tidigare hur lätt det är att dra på sig något när man växelvis jobbar ganska hårt och svettas mycket och sedan sitter och äter lunch eller glider fram i ett svalt skogsparti. Just nu hoppas vi bara att det inte utvecklas till feber så att vi måste stanna oavsiktligt på något ställe.
Nu har vi kört nästan 40 mil på 8 cykeldagar, vilket ger ett snitt på 5 mil per dag. Det stämmer ganska bra med de ursprungliga planerna eftersom vi ju inledde ganska försiktigt för att undvika överbelastningar. Detta tempo upplever vi som lagom för oss, vi får tid för att titta på allt spännande som dyker upp men blir ändå genom-motionerade med drygt 4 timmars cykling per dag. Vi tycker nog att vi redan efter 8 dagar märker att vi börjar komma in i en ny fas. Vi känner oss starkare och mera utvilade, vi har fått lite färg i skinnet och ringarna under ögonen har försvunnit. Det känns verkligen som ett stort privilegium att få tillbringa en vårmånad på detta sätt.
Idag passerade vi genom den relativt stora staden Ingolstadt ganska obemärkt. Vi följde bara floden genom den och rätt var det var stod vi framför ett gigantiskt kärnkraftverk strax utanför staden. Fyra reaktorer som tar sitt kylvatten från Doanu och sedan släpper tillbaka det igen. Bara några kilometer längre fram var det dags för nästa anläggning med 7 reaktorer. Vi uppfattade situationen som att de inte var i drift. Kanske är dessa en del av de anläggningar som inte fick startas efter katastrofen i Fukoshima i Japan. Vid den senare anläggningen går cykelväggen mindre än 5 meter från kylvattenintag och utsläppet tillbaka till floden. Bara ett futtigt litet stängsel skiljer en cyklist med onda avsikter från att kasta en handgranat eller något annat mot kylvattnet. Vad som händer när kylvattnet inte räcker till är vi alla medvetna om nu och konsekvenserna för allting nedströms Donau i så fall är alldeles för lätt att föreställa sig med Fukoshima i färskt minne.
Det som oroar oss mest är hur de någonsin har kunnat få starta kärnkraftsanläggningar på platser som denna och sen dessutom med så löjligt låg säkerhet att det närmast är en uppmaning till illasinnade att försöka sig på något. Är det samma nivå på säkerhetskraven när det gäller hanteringen av avfallet eller slutförvaringen?
Trots alla tunga tankar krävs det bara en underbar sparrisomelett och en ljuvlig helles bier för att livet ska le igen.
