Från Extremadura till Aragon och Pyreneerna, tisdag 7:e april

Nu har vi transporterat oss från södra Spanien till allra nordligaste delarna. Vi bor i den stora nationalparken ”Parce Nacional de Ordeca y Monte Perdido”.

På vägen hit har vi kört genom enorma korkeksskogar, över höga bergskedjor och svindlande raviner. Vi har blivit överraskade över hur stora områden i Spaniens inland som är obebodda och som verkar närmast stenöken och helt omöjliga odla, föda upp djur, ha skogsbruk, helt enkelt att hitta ett levebröd i.

Korkekar

Framme i bergen har vi letat upp ett parador som ligger som sista hus längst in i en nästan helt folktom återvändsdal mycket nära den Franska gränsen Just i denna dal går det inte att komma över gränsen. Från vårt fönster ser vi upp mot gränsbergen mot  Cirque de Gavarine och just mitt emot oss ligger Monte Perdido som med sina 3355 meter är bland de allra högsta topparna i hela Pyreneerna.

Paradoren till vänster, våra cyklar på biltaket och Pyreneerna

Vi har på denna geografiska förflyttning också klimatologiskt flyttat oss från svensk högsommar till vårvinter. Här ligger fortfarande snön i skuggiga lägen medan vi lämnade Extremadura i 30-gradig värme. Nu frågar sig både läsaren av detta (och vi också för den delen), varför man lämnar ett skönt paradis som Extremadura för 6 grader, snöfall och bitande vindar. Förklaringen heter murkrypare och lammgam. Två fågelarter som vi i ett svagt ögonblick har hoppats få se här. Väl på plats inser vi snabbt hur svårt det kommer att bli…. men vi har alltid älskat stora och höga berg, så vi får nog inrikta oss på att njuta av vackra panoraman och lugnet på en fantastisk anläggning som denna parador.

Monte Perdido till höger, (3355 meter) tagen från vårt fönster... hisnande

Tyvärr finns här inget internet så jag får uppdatera bloggen med hjälp av min mobiltelefon. Detta gör att nästa uppdatering kanske dröjer ett par dagar tills vi är i cyberrymden igen.