I Trujillo fick vi tag i en tysk liten bok som beskriver vandringsvägar i Monfrague. Vi har haft enorma problem med att få tag i bra kartor, så denna bok kändes som ett bra tillfälle att testa lite vildare cykling. När vi kollade i receptionen sa de att det krävdes tillstånd för vår planerade rutt och att vi måste få det nere i byn. På turistbyrån hade de färdiga dokument som skulle fyllas i… och så stämplar, underskrifter och mera stämplar. Sedan sa hon att de inte gick att cykla där och att vi inte fick göra det och då fick vi lova att leda cyklarna….
Största delen gick naturligtvis utmärkt att cykla men det vara några branta raviner där vi fick leda cyklarna. Det kändes verkligen som vi kom in i ödemark och det är nog inte särskilt ofta som någon tar sig fram på denna stig. Emellanåt var det riktigt svårt att hitta eftersom vi inte hade några ordentliga kartor men det kändes att vi var på väg i nationalparken på helt annat sätt än de vanliga turisterna. Halvvägs fanns en mycket vacker gammal stenbro över en bäck. Här hörde vi också samma groda vi hört tidigare och lyckade smyga hyffsat nära. Vi har inte lyckats bestämma den här nere men gör ett nytt försök nar vi har tillgång till bättre böcker. Den både lät fint och såg vacker ut… eller hur?
Under några ekar åt vi vår picknick och såg framför oss hur Monfrague tornade upp sig framför oss. Då fick vi en mycket fin uppvisning av ett lärkpar som kom allt närmare. Det är ju svårt att skilja tofs- och lagerlärka åt men vi har sett massor med tofslärkor här nere och dessa såg annorlunda ut och lät annorlunda så vi tror att det möjligen var lagerlärkor. Om någon som vet bättre läser detta är vi tacksamma för en rättelse alternativt bekräftelse.
De första gåsgamarna började också visa upp sig men jag lät ståndaktigt bli att fotografera dem eftersom jag vet vad som ligger framför oss i morgon.
Så till det stora slutet då!!! När vi väl hade kommit upp i nationalparken var det tänkt att vår stig skulle sluta på en liten väg som vi sedan planerat att cykla hem till hotellet på. Vi var ganska trötta efter en hyffsat lång cykling och där vi delvis lett och delvis burit cyklarna.
Plötsligt blir allt geggamoja och vi kämpar oss fram genom att hoppa från sten till sten medan cyklarna blir allt lerigare. Med jämna mellanrum slinter man av ensten och foten sjunker ner i gyttjan lika djupt som humöret. Det blir inte bättre av att detta gyttjebad slutar i en stängd grind med en enorm tjur på andra sidan. Är det något vi har fått höra inför resan är det att respektera de spanska grindarna och staketen eftersom som det just kan finnas aggressiva tjurfäktningstjurar på andra sidan. Vi såg någon på en gård på långt avstånd men blev fullständigt ignorerade när vi tjoade för att få deras uppmärksamhet. Istället drog vi oss tillbaka och hittade ett delvis nervält staket där vi bara spanande in hästar. Så av med cykelväskorna och så lyfte vi in cyklar, cykelväskor och oss själva i hagen.
När vi nu närmade oss gården på detta sätt blev det liv i luckan. De släppte lös hundarna som kom rusande mot oss och de skrek och hötte med nävarna. De var med en viss oro vi såg hundarna närma sig! Vår snälla svenska hundvana röster fick dem snart på bättre tankar och även den ilskna kvinnan lugnade sig snart när vi visade vårt fina tillstånd med alla stämplar och allt. Till vår förtret visade det sig att tjuren var tjuren Ferdinand och att vi bara skulle ha öppnat grinden och gått förbi honom. Nu kom vi istället bakvägen och han tog inte ens något notis om oss…
Är det något vi irriterar oss på här nere så är det alla skyltar som talar om att det är privat mark och att inträde är förbjudet. Det sitter på jämna mellanrum på alla staket och vägar och gör verkligen värdet av nationalparkerna så mycket större, eftersom det bara är där man kan röra sig fritt. Allt annat är inhägnat och blockerat.
När vi väl kom ut till asfalt igen hade vi ett bra stycke serpentinväg över bergen innan vi kom hem till hotellet igen.