Idag bestämde vi oss för att ta oss ner till kusten för att följa den in i nationalparken. Vad vi inte hade räknat men var att det som såg ut som en stig på kartan i själva verket innebar att man skulle gå på stranden. Vi mötte ett par andra cyklister och fick beskedet att de nog skulle kunna fungera om vi snodde oss på… tidvattnet höll på att vända och det vara bra farbart på montainbike så länge det var lågvatten.
Vi gav oss iväg i full fart och gladde oss åt att det gick så bra att cykla på sandstranden. Det har inte varit vår erfarenhet under tidigare försök. Med jämna mellanrum stannade vi för att leta snäckor, fotografera sandlöpare eller bruna glador eller bara njuta av det helt makalösa panoramat. Tänk er miltals med orörda sandstränder och dyner där det bara är atlanten som skiljer oss och de amerikanska kontinenterna åt.
Fotografering av Sandlöpare
Sandlöpare
Så småningom slog vi oss ner i sanden och åt vår medhavda lunch och kände oss små och ödmjuka i universums storslagenhet. Vi hittade ägg från rockor och bläckfiskskelett och tiden rann iväg lite för fort.
Sanddyner i all oändlighet
Aningen försent insåg vi att tidvattnet hade vänt precis som vi hade blivit varnade för och nu gick det inte alls att cykla längre i den allt mer lösa sanden. Vi fick istället släpa cyklarna i lösan sand hela vägen tillbaka. Det blev många stopp för att hjärtat skulle hinna gå ner i varv… det är ju inte rätt plats för en hjärtinfarkt precis. Så småningom hade vi kämpa oss hela vägen tillbaka och det var rätt uttröttade Bengt och Ulla som tog sig tillbaka till hotellet i El Rocio.
Mycket häftigt!!
Jag kan bara föreställa mig hur härligt det måste kännas att gå längs havet och kanske få lite sand mellan tårna. Och vilka häftiga fåglar ni har sett sedan!
Hoppas resan blir fortsatt lyckad, många kramar från Maja!
Hej Maja… vad mysigt att höra ifrån dig! Jo, vi har redan sett makalöst mycket… mycket mer än vi någonsin hoppats på. Vänta tills du har läst dagens inlägg…. ;o)
Vi tänker mycket på dig… Kram Bengt och Ulla!