Fredag, Maj 13. Beaurepaire – Charmes-sur-l’Herbasse (Romans-sur-Isere), 30,0 km, 2t 35m, 480 möh, 25 grader. Varm skön vind och en del kämpiga backar.
Brevbäraren Cheval i den lilla byn Hauterives brukade samla fina stenar när han gick sin postrunda. Så småningom började han cementera ihop dem enligt traktens tradition. På detta sätt bygger man både murar och hus i Dromes. Det var bara det att brevbäraren fick inte nog, han fortsatte plocka stenar på sin postrunda i 30 år och han fortsatte cementera ihop dem. Idag står hans Palais Ideal som hans personliga minnesmärke mitt inne i denna by mitt ute på den Franska landsbygden. Inspiration har han tagit från bland annat Hinduism, Buddism så resultatet är en salig röra av olika intryck… precis som vi människor är.
Vi upptäckte Palais Ideal av en slump för två år sedan och Cheval har i all sin tokighet faktiskt varit något av en förebild för mig. Det här med små steg, små pusselbitar, som fogas till varandra med viss envishet och som till slut blir en helhet. Det som från början verkade vara ett vansinnigt projekt, att cykla till medelhavet, är ju bara ett antal vanliga små cykelturer som fogas till varandra med viss envishet.
Ett annat och viktigare skäl att komma tillbaka till Drome heter Patric och Marie-Christine, som vi också lärde känna för två år sedan. Patric arbetar som lastbilsförare men driver också rumsuthyrning i liten skala. Vi har tillbringat några fantastiska kvällar i deras trädgård, som vi aldrig kommer att glömma. Patric går alltid omkring i Kaftaner när han är hemma och vi har därför alltid kallat dem Kaftanmannen och MC. MC har bott i Afrika medan Patric egentligen aldrig har lämnat byn. Han spelar alltid afrikansk musik, har ett trumset i köket och lagar fantastisk mat! Nu ville vi träffa dem igen. Tyvärr hade vi slarvat bort telefonnumret och hade inte fått något svar på den epost vi skickat till Marie-Christine, så det var en ren chansning att åka hem till dem.
Och där stod vi och ingen var hemma….. Porten var låst och där satt ju tidigare bara en liten oansenlig skylt som fick oss att knacka på för två år sedan. På den stod det:
Här serveras inget industriproducerat kött. Något vi starkt sympatiserar med.
Nu var där en ny och större skylt och där stod som väl var också telefonnumret. Vi hann precis slå numret när Patric bromsade in sin bil och frågade
– Är det mig ni ringer till?
Glatt återseende och nu sitter vi här i trädgården och tittar på alla fina rosor som blommar och klappar deras katter. Vi väntar på att Marie-Christine ska komma hem medan Patric står i köket och lagar till den sparris han just var och köpte. Det ska vara sparrisfestival i byn nästa helg. Ikväll kommer även några av deras vänner och tittar in eftersom vi kom på besök.
Vi borde kanske ha kallat denna resa för Sparrisresan istället för Triumfresan.
P.S. Vi såg några nya Orkideer idag D.S.
