Från tornet

Vi diskuterade cykelturer med vår värd och han gav oss en del värdefulla tips inför morgondagen.

Idag gjorde vi en alldeles fantastisk cykeltur idag. Från Schlitz gick färden mot thermalbadorten Bad Salzschlirf och sedan ut mot Fulda över kullarna till Fulda Radweg tillbaka till Schlitz.

Som tur var hittade vi en öppen liten bokaffär och kunde fixa en bar cykelkarta inför morgondagens cykeltur.

Här finns så extremt mycket att upptäcka och det känns precis som så många andra ställen att man borde komma tillbaka och vara åtminstone en månad för att skumma ytan till allt det fina.

På vägen upptäckte Maja plötsligt ett alldeles fantastiskt nattfly.

Mot slutet av rundturen kom vi till Pfordt där vi gjorde en liten paus. Vi kollade på menyn på Landgausthaus Porta och såg att de hade både Kraftbrühe opch sparris, så vi bestämde oss för att komma tillbaka på kvällen. I byn var det snart dags för den stora begivenheten… OK ingen cittra men bra nära en modern tysk variant av Göingeflickorna…. hold your nationalistic horses..

Ulla och Maja gick på en liten shoppingrunda medan jag jag skriver detta och sedan åker vi tillbaka till vårt nya ställe för middag. MMmmm… perfekt soppa och sparris… ägaren ger oss 4 snapsglas från det lokala destilleriet och vi kollar på fotboll tillsammans. Bayern München möter Lyon i champions league.. vilket är en stor händelse här. Jag visste att Franz Beckenbauer är president i det Tyska laget och Slatan Ibrahimovich spelar ju i Barcelona som är ett av de andra lagen i kvartetten som är kvar. Som alltid förbrödrar saker som dessa och vi har en kul stund framför TV:n….

Detta är den typ av ställen vi gillar allra mest… genuint enkelt, mänskligt men med höga ambitioner och god smak. Hit kommer vi tillbaka!!!

I sjön är sjöfåglarna helt vilda, alla letar efter en partner och sothönsönse är kanske mest vilda av alla

I dag gjorde vi den längsta cykelturen så här långt.

Vi gav oss iväg mot Stein am Rhein genom att följa strandlinjen västerut och söderut. Det finns en cykelväg här som Ulla och jag cyklade för 5 år sedan och som bara är helt underbar. Den går genom naturskyddsområden, vackra bad och fritidsområden, ja till och med genom små villaområden där en del av husen står på styltor för att båtarna ska kunna förtöjas under dem. Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på de människor som kan leva här och jag skäms lite över det. Men för mig är detta bra nära idealet…. samtidigt som jag naturligtvis inser att de som bor här inte är mer lyckliga än någon annan och att de också längtar efter något annat obestämt. Vi är så förutsägbara och har så svårt att vara tillfreds…. suck!

Stein am Rhein är en sådan pärla som attraherar människor från hela världen. Vi åt en alldeles för dyr lunch där, precis som alla andra ”suckers” som kommer dit, men det är värt ett besök men försök att vara mätt och otörstig när du kommer dit. En cappuccino kostar ungefär som i Vendig 7-8 €.

Sedan tog vi båten halvvägs hem.

Steckborn är en av småhamnarna på vägen hem.

Vi var ganska trötta i benen när vi återvände till vår lilla studio och han precis duscha och göra oss i ordning innan köket stängde. Vi satt utomhus på terrassen och åt och såg solen gå ner över Bodensjön. Näktergalen sjöng och lyckokänslan smög sig på ändå….

Sedan vi var här senast för fem år sedan är allt uppsnofsat och bland annat hela energisystemet är omgjort. Varmvatten från solfångare och en del av elförbrukningen från solceller. detta är något som börjar bli allt vanligare i södra europa och vi börjar på allvar fundera på om vi ska göra något liknande på vårt perfekta södertak i 45 graders lutning.

I dag hade vi planerat att cykla över halvön till Mainau för att besöka de fantastiska blomsterfälten där. På vägen passerade vi en liten by och tänkte stanna i den lokala cykelaffären för att köpa lite olja till våra cyklar. Denna lilla by på kanske 1000-innevånare har en cykelaffär större än Sveriges största (bilden visar en mindre del av affären)…. det säger en del om cykelintresset i Tyskland och här kring Bodensjön. Detta är ett cykelparadis!

Framme i Mainau blev Maja betagen av alla Magnolior som här blommar i alla fall 6 veckor tidigare än hemma i nordöstra småland. Denna stjärnmagnolia har vi i vår egen trädgård…. fast den är lite mindre.. ;o)

Det är verkligen en imponerade blomsterprakt och det är svårt att hålla distansen trots att turistflödet mattar mig en hel del….

Sedan fortsatte vi in till den underbara staden Konstanz. Här kan jag tänka mig att bo en del av året. Fantastiska promenader och landsbygden med betande djur tätt inpå. Från hamnpromenaden ser man alperna resa sig bakom segelbåtarna på sjön…. det är helt magiskt vackert! Det är nära till alperna, Frankrike, Neckar, Würtzburg, det finns cykelvägar, vandringsvägar, god mat, god öl… det mesta en människa kan önska sig!

Framåt kvällen tåg vi lokaltåget hem till vårt Naturfreaundehaus. Naturligtvis fanns det särskilda kupéer för cyklar och cyklister! (Lägg märke till säkerhetsbältet för Majas cykel. Egentligen är det ju vår allra bästa vän Gudruns cykel som Maja fått låna till denna cykeltur… tack Gudrun!)

För mig känns det viktigt att försöka ”betala tillbaka” lite för all det stöd och hjälp jag har fått från sjukvården och andra reumatiker och jag har därför valt att berätta min historia så att den eventuellt ska kunna vara till stöd. Det är en historia som handlar om att det fortfarande kan finnas hopp även när det ser som mörkast ut och livet verkar vara slut.

Jag var 47 år när jag för cirka 10 år sedan blev medveten om det första symtomen. Smärta i fötterna strax bakom tårna var de första första symptomen men senare har jag förstått att jag redan ett antal år tidigare nog redan var påverkad med stelhet i rygg axlar och ibland ont i höfter och fötter. Mitt sjukdomsförlopp var sedan mycket snabbt och när jag sökte sjukvården i Vimmerby i augusti var händer, handleder och axlar ordentligt påverkade. Det snabba förloppet och att Ulla tryckte på så hårt hon kunde mot sjukvården gjorde att jag kom till specialister i Västervik redan efter 3 veckor. Efter en månad fick jag min diagnos reumatoid artrit eller ledgångsreumatism. Jag är tacksam för den snabba diagnosen eftersom det ibland kan vara en utdragen process.

Under några mycket jobbiga år fick jag hundratals kortisonsprutor i påverkade leder och jag fick prova olika metoder för att stoppa sjukdomsförloppet. Kortisontabletter, Klorokinfosfat (malariamedel), Salazopyrin (sulfapreparat) och Metothrexate (cellgift). Plus naturligtvis ett antal olika smärtlindrande och inflamationsdämpande tabletter. Tyvärr i stort sätt utan resultat och jag blev stadigt sämre och efter snart 3 år var mitt och familjens liv allvarligt påverkat. Jag hade svårt att tvätta håret och dra upp gylfen och eftersom sömnen stördes så mycket var jag ständigt dödstrött. Det kändes som det bara var en tidsfråga tills jag måste sjukskriva mig och börja med rullstol eftersom mina höfter och knän var så påverkade att jag bara kunde gå med stora svårigheter och då mycket korta sträckor.

Av en tillfällighet upptäckte jag att jag kunde cykla… visst det var plågsamt men det fungerade. Snart hade jag skaffat cyklar både vid övernattningslägenheten i Stockholm och hemma i Småland. I början kom jag inte ens upp för de minsta backarna eftersom jag förlorat i stort sätt all kondition men steg för steg gick det bättre.

Våren 2004 fick jag så äntligen en av de nya biologiska medicinerna mot RA. Det tog bara 5 veckor så var vi och vandrade i bergen i Kroatien, så dramatisk var effekten för min del. Svullnader, smärta och trötthet försvann snabbt och vi gjorde även en kortare cykeltur i skåne under sensommaren.

I oktober föddes så idéen om att göra något tillräckligt vansinnigt så att media skulle få upp ögonen för vad dessa nya mediciner kan innebära för en reumatiker. Vi bestämde oss för att cykla från Sverige till Medelhavet nästa vår för att bevisa hur mycket bättre jag hade blivit. Vi ”fuskade” lite och tog tåget två korta sträckor för att undvika bergen men totalt cyklade vi drygt 160 mil på 5 veckor vilket är cirka 6 mil om dagen om man räknar med vilodagarna.

Sedan har vi fortsatt av bara farten de kommande 5 åren..

2005 Östersjön – Medelhavet, 160 mil genom Europa
2006 Alperna – Östersjön, 120 mil från Zürich till Trelleborg
2007 Tour de France, 4 platser i Frankrike
2008 Malmö – Sundvall, 135 mil genom Sverige
2009 Vuelta a España, 4 platser i Spanien, Frankrike och Tyskland
2010 Giro d’Italia, 4 platser i Italien och Österike och Tyskland

Jag har fortsatt blivit bättre och bättre och märker idag knappast av min RA längre. Under åren har jag opererat en del leder som skadades de första åren och känner mig yngre för varje år som går…. ;o)

Men det är en bedräglig illusion…. var sjätte vecka får jag mitt dropp som håller detta välbefinnande vid liv. Jag brukar säga att jag måste in och få mitt livselixir. Jag äter också fortfarande en kraftig dos av cellgifter varje vecka. Ingen vet hur länge kroppen kommer att tåla detta i längden eller om jag kommer att bli sämre igen, så det gäller att njuta av varje år, ja varje dag.

Samtidigt vet vi att forskningen är intensiv inom detta område och de mediciner som bland annat jag får har gjort reumatologin till en eftertraktad specialitet i läkarkåren. Det känns naturligtvis bra eftersom behandlingarna kan göra så stor skillnad. Lösningen på gåtan verkar dessutom vara nära och Reumatikerförbundets forskningsfond är den största enskilda finansiären av svensk reumatolgisk forskning.

Bara vår första cykeltur drog in hela 730.000 kr till forskningen. Du kan också stödja forskningen genom att bidra till Reumatikerförbundets forskningsfond. Läs mer på: http://www.reumatikerforbundet.org

Då bodde vi på några ställen runt Bodensjön och hittade en favorit som vi nu vill komma tillbaka till. Att den dessutom är billig gör inte saken sämre efter två ganska dyra övernattningar på 4-stjärnigt spa-hotell i Oetztal.

Här har vi lyckats boka en ”studio” för tre nätter och tänker göra om några av de fantastiska cykelutflykter vi gjorde när vi var här för fem år sedan. Svenskön Mainau är på några mils avstånd liksom Konstanz och den fantastiska Stein am Rhein. Studion är två rum på två våningar men med en liten kokvrå och badrum. Men man kan även beställa halvpension och då äter man på liknande sätt som på en svensk fjällstation. Det hela kallas Naturfreundehaus och är en kedja liknande våra vandrarhem. Vi kände inte till dem innan vi av en slump stötte på detta men har vid något annat tillfälle övernattat på dem på andra ställen i Tyskland. Nu har de rustat upp detta ställe så huvudbyggnaden är riktigt snofsig och liknar Storulvåns fjällstation lite grann.

Att bo precis vid strandkanten av Bodensjön är riktigt attraktivt och eftersom man kan bor här riktigt billigt om man har självhushåll, bör man boka plats i god tid om man vill få plats. De har kanoter/cyklar och det kryllar av fina utflyktsmål.. så detta är verkligen ett Naturfreundehaus!

Framåt kvällen tog vi en cykeltur in till Radölfzell för att skaffa nya cykelbyxor till Maja och han därför inte riktigt med att ta några bilder innan det började skymma. I morgon ska jag dock ta lite bilder från anläggningen och dess omgivningar, så ni kan se själva hur vackert det är här. Så länge får ni nöja er med en karta som visar var vi är….

Ulla, Maja och jag fortsatte sedan in i Österike till Oetztal där vi lyckades hitta ett trevligt hotell att övernatta på i två dagar. I dag gav vi oss ut på en cykeltur för att utforska omgivningarna. Vi har egentligen aldrig cyklat i Österike så det var ganska spännande att se standarden på cykelvägarna.

En hel del blommor började synas och pestskråpen var livligt besökta av traktens bin.

Allt som börjat så bra tog en ände med förskräckelse när en av de broar cykelvägen skulle gå över floden på på, visade sig vara helt borta…. I stället fick vi ta en lång omväg, ta oss över floden helt olagligt på en motorvägsbro, klättra över vägräcken, kämpa oss genom sly och elände innan vi hittade tillbaka till cykelvägen på ett annat ställe.

Vi var rejält trötta när vi kom hem och de var riktigt skönt att löga sig i hotellets spa-avdelning innan vi gick ner för middagen.

Då hände det… jag hörde cittra på avstånd och till min oförställda glädje satt en livs levande cittraspelare i restaurangen och underhöll gästerna. Där kanske det finns en framtid efter pensionen för en del….

Bara för cittra-nördar kan jag nämna ( jo, det finns faktiskt livs levande cittranördar) att det var en Framus cittra från 1970 med gittarhals och humbackermikrofon. Det skumma var strängordningen i förhållande till bassträngarna. Ljudet var helt ljuvligt särskilt med slide och ett lätt vibrato….

Håkan… Håkan…. Håkan!

Canale Grande

Även om vi är i mitten av april är Vendig en ganska stimmig plats och delvis oerhört turistisk, så det gäller att veta vad man vill göra och planera sin tid där. Annars är det lätt att tappa humör och tycka att allt är pest och pina.. Vi hade bestämt oss för en bestämd runda på cirka 3 km att promenera, besöka två katedraler, äta lunch på någon uteservering och slutligen åka båtbuss tillbaka till stationen för tåget tillbaka till Mestre. Ullas planering fungerade perfekt!

Titzian

Först skulle Titzians världsberömda altarmålning avnjutas i katedralen. Makalöst att äntligen få se den i verkligheten och vi lyckades bränna av något foto i smyg trots att det är förbjudet.

Sedan slingrade vi oss ner genom stan mot Markus-platsen. Det är ju egentligen bara ett ganska litet och smallt område som är totlat turistdominerat. Går man bara en liten bit bredvid det ser man snart människor som lever ett något så när normalt liv.

Markuskatedralen är ju berömd för sina fantastiska guldmosaiker som hela taket är täckt av.

Sedan tog vi en av ”bussarna” från Markusplatsen tillbaka till stationen. Vi var tillbaka hos vår värdinna mitt i Po-deltat som dagen till ära fixade stekt ål till oss. Lite annorlunda sätt än vårt att laga till den på med panering och i stekpanna

Idag gav vi oss ut på en cykeltur i närområdet kring den by vi bor i. Marozzo är namnet på vår by och den ligger mitt i den mest flacka delen. Vi cyklade längs med kanaler för att komma till ett av de mest kända klostren här, Abbayo de Pomposa från 500-talet.

Överallt längs de underbara cykelvägarna dök det upp intressanta saker att titta på som ett antal styltlöpare i en damm.

Eller en purpurhäger som stod i ett dike och som vi smög ganska länge på utan att få en riktig pangbild. De är ju absolut svårast av hägerarterna att komma när inpå. Vi åt en lunchpizza i grannbyn Codigoro innan vi tog oss ner till det lokala Venedig, med massor av kanaler… fast i miniformat.

På kvällen serverades vi åter lokal mat i form av sauterade blåmusslor och friterad fisk akompagnerad av bakpotatis och färsk sparris och det lokala vinet. Behöver jag säga mer?

Vi tycker verkligen om att nästa allt är lokalt producerat. De gör till och med yoghurten själv…

Lite trötta efter den långa resan letade vi fågellokaler idag. Jag har ju varit i kontakt med italienska fågelskådare för att få platser med gömslen, men utan någon större framgång. Nu plockar vår värd fram kartor som visar oss platser med ett antal gömslen så vi beslutar att åka till en av dem. Den heter Valle Bertuzzi och ligger nära byn Volano och där finns 4 gömslen och ett system av gångvägar mellan dem.

Tyvärr har några gått där före oss och skrämt bort de flesta fåglarna men vi får ändå en härlig stund med större smaragdödla och lite vadare.

Sedan tar vi oss inåt landet mot alla våtmarker som finns precis överallt. Rätt vad det är så dyker det upp sumpbävrar i ett dike. Vårt värfolk har berättat vilka problem de ställer till med genom att underminera flodbanker och kanaler tills de ger vika. De kallar dem Nutria precis som i Frankrike. Vi tycker bara de är fantastiskt underbara varelser…

Ulla och jag har ju sett dem både i i Frankrike och Spanien men för Maja och Disa är det en ny bekantskap och de blir totalt fascinerade av dem och hur orädda de är. Maken till gulliga djur får man leta länge efter… lägg märke till de oranga tänderna.. den enda anledningen till att Disa inte försökte klappa de orädda djuren.

Vi bestämde oss för att strunta i flygeländet och istället försöka lösa det senare om det nu låter sig göras. Vi beslutade också för att strunta i regnet och ge oss upp i bergen för lite mer arkeologiska och biologiska upptäckter. Först Monte Saraceno som är berget närmast söder om vår by Mattinata. Här finns massor med spännande grottor och uthackade håligheter i karstklippan. Ovanpå finns gott om orkidéer och andra vackra blommor som exempelvis denna Cistros.

Cistros i regn

Sedan fortsatte vi högre upp mot Monte Saint Angelo där vi spanat in några fina ängar. Efter en picknick i det avtagande regnet utforskade vi omgivningarna och letade efter nya arter. Plötsligt satt en sammetshätta inom fotohåll för mig och jag fick några magiska minuter med denna underbara fågel.

Sammetshätta