Varför?

By | 21 april, 2007

Jag har fått en del frågor varför jag håller på och flänger runt så mycket och inte istället tar det lite lugnt och njuter av livet.

När jag var som sjukast kunde jag egentligen inte ens ta den minsta lilla promenad. Visst jag lärde mig så småningom att det fungerade hyffsat att cykla men det gick några år som jag i stort sätt bara satt stilla på rumpan. Ibland trodde jag att jag skulle bli tokig och så här i efterhand förstår jag att det var min familjs förtjänst att jag behöll förståndet något så när.

Även internet spelade en stor roll för när jag satt så satt jag oftast framför datorn. En del av tiden sökte jag information om mina sjukdomar, deltog i olika forum och epostlistor. Reumatikerförbundet har ett välbesökt diskussionsforum där många vänliga människor ger varandra stöd i livets prövningar. Men mycket av min rumpsittartid använde jag också till att spela ”Age of Empires” som är ett onlinebaserat spel där även de sociala kontakterna är viktiga. Här fick jag vänner på Nya Zeeland och i Australien som jag hade stor glädje av under dessa år. Visst är det knasigt att anonyma ansiktslösa personer på andra sidan jorden kan vara mer värdefulla än många andra mer närstående personer.

När jag så fick prova de nya biologiska medicinerna förändrades snabbt min rörlighet och ett viktigt beslut var att aldrig mer bli sittande så länge jag själv har kontrollen över det. Min mediciner kan sluta fungera nästa månad eller de kan hjälpa mig i många år till, det är det ingen som vet och det måste jag och alla andra reumatiker lära oss att hantera. Så länge jag kan röra mig på det sätt som jag kan nu, vill jag försöka utnyttja det till så mycket som möjligt. Livet är för kort för att sitta och vänta på det….. Carpe diem stod det på en skylt vi cyklade förbi idag!

Jag har fått en del skador på olika kroppsdelar under de intensiva sjukåren. Ena axeln krånglar nästan ständigt och jag har ganska ont i en fotled som som gör sig påmind med ett litet hugg vid varje steg jag tar. Trots att jag nyss fått en kortisonspruta i fotleden gillar den inte riktigt alla långa vandringar och klättringar i bergen vi har gjort de sista veckorna. Cyklingen i sig är inget problem eftersom jag kör på lätta växlar och egentligen bara rundtrampar. Det mjuknar den nog till och med lite av.

Hur som helst så står jag ut med min smärta som den är just nu, så länge jag får uppleva spännande saker och lära mig nytt om livet. Jag tycker det är så sorgligt att inte fler får denna möjlighet att bli av med en del av reumatismens ständiga tryckande värk om så för bara några år. Det är därför vi lägger ner sådan möda på att det finns en möjlighet att åter få tillbaka en del av det liv man hade innan sjukdomen slog till.

Att få vara aktiv, kunna röra sig och motionera och att ha ork och förmåga att utöva sina intressen, det är en rättighet som många fler reumatiker borde få ha hopp om att kunna få tillbaka!

Kommentera